Det är en omvälvande tid vi lever i på många sätt. Nu väntar en märklig sommar där många längtar efter släktingar, stränder och stugor. Då är det läge att tänka i långa tidsrymder – något den ständigt cigarettrökande ex-bundeskanslern Helmut Schmidt levde gott på mot slutet av sitt 98-åriga liv.

Insikter från historien kan lära oss om framtiden. Är det tuffa tider som väntar? I bondesamhället använde bönder en kastskovel så de tomma agnarna kunde virvla iväg medan de värdefulla kornen föll till marken. Idag råder marknadskrafter, de skiljer agnarna från vetet. Det är verkligen tid att se om sitt hus så att affärsmodeller är hållbara. Får man inte ihop intäkter och kostnader överlever man inte i längden, räddningspaket har aldrig skapat genuin konkurrenskraft.

Många undrar när allt blir som vanligt igen. Det blir det inte, alla kriser ritar om kartan. Tre viktiga samhällsförändringar – urbanisering, digitalisering och individualisering – påskyndas av krisen, som kommer efter en lång högkonjunktur med reallöner som stigit mer än 40 procent sen millennieskiftet. Näringar som redan innan Corona hade det tufft har nu minst sagt kniven mot strupen. Trötta modebutiker och lågpresterande leverantörer försvinner liksom delningstjänster inom mobilitet. En färsk studie visar att flytande bilpooler – hämta och lämna fordonet var du vill – används 4 till 11 % av tiden i alla städer utom Madrid, där det är 22 %. Här kommer krisen tvinga fram nya lösningar.
I urbana miljöer sprids inte bara virus snabbare, utan även smarta innovationer och delad mobilitet. Arbetsmarknaden blir alltmer specialiserad, vi köper allt fler tjänster, inte minst transporter, och vi jobbar på alltmer individualiserade tider. Allt detta ökar behovet av mobilitet. Och samhället tvångsdigitaliseras – snabbt. Även den minst digitale inser att det inte är läge att sätta sig på tvären mitt i en lågkonjunktur.

Smarta, samhällsnyttiga och hållbara affärsmodeller får ett uppsving. Vilka yrken som är samhällskritiska diskuteras, det är inte bara sjukvård och skolor utan också butiksmedarbetare och alla jobb som skapar mobilitet.
Vi har lärt känna oss själva. En del gillar hemjobb, produktiviteten är 30% högre visar en färsk studie. Men efter ett halvår försvinner effekten. Ensamheten i hemmet skapar psykisk ohälsa. Många arbetsplatser ser att medarbetare nu vill tillbaka till jobbet, man saknar den sociala samvaron. Inte minst i Japan, där de ojämställda männens hemmakontor fått dem att upptäcka hushållsarbetets vedermödor.

Arbetsgivare vill att medarbetarna mår bra och är peppade, det ger lönsamhet. Här förenas medarbetarens, arbetsgivarens och samhällets intresse av smart arbete och smart mobilitet. Hemarbete blir mer accepterat, timmarna du jobbar på kvällen räknas men gränsen arbete-fritid blir otydlig. Här finns en utmaning: när medarbetarna får mer frihet jobbar de ofta mer.
När arbetsgivarens ska omsätta medarbetarnas alla idéer i affärsnytta behöver de träffas – men mer flexibelt. Vi kommer resa smartare, alla kommer inte åka samtidigt. Det avlastar infrastrukturen.

Krisen är ett karaktärstest – hur trivs vi med att umgås mindre med kolleger och vänner – och attitydtest – hur gör jag det bästa av situationen? Vinnare är den som har disciplin att leverera, oavsett omständigheter. Att vara social och trevlig räcker inte (längre). Medarbetarcurling dör sakta men säkert ut, och kanske kundcurlandet också? Det tar definitivt emot mer att ha synpunkter och kräva kompensation för småsaker när restauranger masspermitterar och hotellens beläggning är under tio procent.

I många länder tar det offentliga över samhällskritiska funktioner som flygbolag och flygplatser. I USA är hyrbilar klassade som samhällskritiska. Varför? För att mobilitet är ryggraden i ett välfungerande samhälle. Vi behöver träffas, utbyta idéer, se nya miljöer, konfronteras och diskutera. Det handlar om social hållbarhet – att träffa släktingar och se nya miljöer, och ekonomisk hållbarhet – tillväxt, innovationer och en välfärd som ger alla medborgare tillgång till god vård, sund kost, säkra vägar och ren luft. Visst belastar överdrivet resande miljön – men sunt resande skapar inspirerade och välmående människor som tänker stort och brett och mår bra. Det är så Sverige kan fortsätta vara världsledande inom miljö- och säkerhetsinnovationer, liksom mode, litteratur och musik. Populister i gula västar reser sällan långt, varken fysiskt eller mentalt.

Vi kommer ta färre saker för givna, vi inser att vi kan leva mer digitalt och hållbart. Och att vi klarar oss utan att resa. Men vi mår inte bra, livskvaliteten försämras, intryck och idéer uteblir, äldre gråter av ensamhet. På mångas agenda är nu mobilitet – när kan vi träffa föräldrar och släkt? När kan jag resa utomlands, till Skåne eller Norrland?

Är det något vi behöver i en lång och kämpig lågkonjunktur är det mobilitet, i möjligaste mån hållbar och delad. Några månader i ofrivilligt celibat skapar enorma behov av att umgås, fira, sörja och kramas. Snart kommer människor, myndigheter, regioner, företag och kommuner träffas och se framåt tillsammans. Med smart mobilitet kan vi upprätthålla en hög levnadsstandard och samtidigt fortsätta leverera innovationer, industriprodukter och offentlig service i världsklass.

Text och foto: Anders Parment